För hela mänskligheten är ett drama med alternativ historia som föreställer sig en värld där ryssarna kan nå månen innan rymdprogrammet Förenta staterna. Det handlar om hopp och höga ambitioner, men kan Apple TV + -dramatet nå sina egna mål?
För hela mänskligheten stjärnor många människor. Det inkluderar Joel Kinnaman (Dödandet) som Ed Baldwin, Michael Dorman (Daybreakers) som Gordon Stevens, Wrenn Schmidt (Bokning) som Margo Madison, Sarah Jones (Vägen) som Tracy Stevens och Shantel VanSanten (Pojkarna) som Karen Baldwin. Det är en show som lyser ljuset på astronauterna, ingenjörerna och deras familjer när USA expanderar sina sevärdheter på stjärnorna eftersom det globala rymdloppet aldrig slutade.
Det tar inte lång tid att se det För hela mänskligheten är välgjord. Produktionsnivåerna är toppnivå, vilket bör förväntas eftersom Apple inte verkar hålla tillbaka i detta avseende för någon av sina show. Det kanske inte är så grandiost som något liknande Ser, eller konstigt som dickinson, men detta är inte meningen.
Detta är ett drama om hopp, i dess kärna, hur händelser kan förändra hela världen och dess människor. Serien börjar med att hela världen i huvudsak tittar på en videosändning av den första personen som satte foten på månen. Men det är inte Neil Armstrong, utan snarare en rysk kosmonaut. ”Rödmåne” visar den ryska flaggan som planteras på himmelkroppen, och ”Jag tar detta steg för mitt land, för mitt folk och för det marxistiska / leninistiska sättet att leva. Att veta att idag bara är ett litet steg på en resa som en dag kommer att ta oss alla till stjärnorna, ”talat av kosmonauten som tar det första steget på månen, är ett starkt avvikelse från” Det är ett litet steg för människan, en gigantiskt språng för mänskligheten ”som talas av Armstrong i vår tidslinje.
Det kan vara lätt att säga att det är alltför dramatiskt precis utanför grinden, men jag tror att det skulle vara lite orättvist. Det är definitivt allvarligt, men det passar i linje med händelserna som äger rum. Det visar en serie "nästan ögonblick" som USA: s rymdprogram har haft genom åren, inte bara saknade den första mannen på månen, och hur de försöker återhämta sig från det.
Som ett resultat ses det amerikanska rymdprogrammet som underhunden och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Det första avsnittet försöker förlita sig på det hoppet, men vad det verkligen kommer till är konkurrenskraften. En enhet att vara "först" i något meningsfullt som kommer att pågå genom vismännen. Att sluta slås av "den andra killen".
Det första avsnittet driver det hem. Lyckligtvis gör det det med värdefull dialog och starka föreställningar över hela linjen. Kinnaman framträder särskilt som Baldwin, en man som var så nära att landa på månen i en Apollo 10-kapsel men "det var inte hans uppdrag". Kinnaman gör det absolut trovärdigt att han har haft något viktigt, något viktigt, tas bort från honom.
Detsamma kan sägas för Dorman och Schmidt och VanSanten. Verkligen, alla här lägger in arbetet, och tack och lov är det inte manuset som håller dem tillbaka. Det finns tillräckligt med känslor här för att göra det hela värt att titta på.
Showens produktionskostnader och verkliga intressanta bitar kommer från kostymdelarna. Det är allt väldigt trevligt att titta på på alla rätt sätt.
Allt du verkligen kan be om från ett första avsnitt av en serie är något du kan hålla fast vid, något som driver dig in i resten av säsongen. För hela mänskligheten gör det, för mig. Att se det globala rymdloppet från denna alternativa historia är intressant som standard, men manuset och karaktärerna och skådespelarna ger mer till allt, precis som det borde.
Hur resten av serien kommer att bli, med "slå den andra killen" mentaliteten genom varje avsnitt, återstår att se. Men även om det kan kännas något överdramatiskt i delar, är de elementen korta och resten av showen håller sin egen.
Dessutom kan du inte ta bort något från det ganska fantastiska sättet att det första avsnittet slutar.
På den andra sidan av myntet finns det en invandrarhistoria som spelar mest i bakgrunden, som visserligen känns lite på sin plats. Samtidigt är det uppenbart att detta kommer att spela en stor roll någon gång på vägen, i efterföljande avsnitt. Vid första rodnad känns det dock som slumpmässigt.
Här är att hoppas att det förblir så.
